Blogg

B L O G G L I S T A 

Hedvig Stenman; Oratoriekör i 100 år
Sigbritt Backman; Att skriva om en koloniträdgård
Janne Ridanpää Lille, Erkko och Mechelins minne
Emma Kajander Att flytta ett arkiv under en pandemi
Henrik Ekberg Minnen från politikforskningens fält
Barbro Enckell-Grimm:
Gamla ord, eviga fenomen och debatter
Helena Kajander:
Att jobba på arkiv på distans i kristid och flytt av arkivet
Christina Snellman: Svenska Folkskolans Vänners (SFV) intressanta och värdefulla arkiv
Camilla Berggren: Efter ett år av bild och dokumentspårning: Kasta inte gamla brev och foton!
Nina Nyman: Att spara eller inte spara och varför
Lena Karhu: Arkivarie – världens coolaste jobb?
Helena Kajander: 39 år på arkiv – hur står man ut???

Hedvig Stenman: Oratoriekör i 100 år

Finland – och i synnerhet det svenska Finland – är organisationernas, föreningarnas och körernas förlovade land. Så sägs det. Alla har en mer eller mindre aktiv verksamhet, men alla håller möten, fattar beslut, för protokoll och samlar dokumentationen över verksamhet och beslut. Förhållandevis få sammanslutningar har en egen lokal, inte ens ett litet utrymme för sitt arkiv. Arkiven förvaras oftast hemma hos en privatperson, i regel hos sekreteraren, och när det blir byte på den posten vandrar arkivet vidare. I bästa fall hålls allt samlat. Det kan man säga att gäller 100-åriga Svenska Oratorieföreningen i Helsingfors r.f:s arkiv, som nu slutat sin vandring mellan privathem och landat hos Svenska centralarkivet. Utan Svenska centralarkivet, och andra stora arkivaktörer, skulle mycken dokumentation över Finlands organisations- och föreningsliv gå förlorad, och därmed betydelsefull historia falla i glömska.

Tanken på att bilda en svenskspråkig blandad kör i Helsingfors med uppgift att utöva körsång i dess större former framfördes i slutet av 1919 från skilda håll. Filosofie doktor Harald Lindberg (botanist) var en av dem som insåg behovet och som hade väckt intresset för idén hos flera personer. Idén hade uppstått av det faktum att det i Helsingfors behövdes en svenskspråkig kör som kunde framföra krävande körmusik.

Helt oberoende av ovan nämnda publicerades i huvudstadens press Upprop för bildande av en svensk oratoriumförening, daterat den 6 december 1919, och undertecknat av nio prominenta personer. Uppropet inleddes så här: ”Odlingen av körsången i dess större former har redan gamla anor i vårt land.  Fredrik Pacius’ banbrytande och även på detta område grundläggande insats i vår kulturhistoria ledde till bildandet av Richard Faltins sångförening,” ………….//  Och vidare: ”Det musikaliska uppsvinget i huvudstaden och icke minst den märkliga inhemska alstringen på området för den blandade körens större uppgifter, har allt tydligare gjort det oemotsägligt, att det i vår huvudstad med dess på senaste tid snabbt ökade befolkning, existerar ett verkligt behov av och måste finnas rum för mer än en blandad kör, som har oratoriets odling som huvudmål.”

Den 9 januari 1920 hölls det möte där namnet Svenska Oratorieföreningen i Helsingfors r.f. och de första stadgarna fastställdes. Föreningens primära uppgift var redan från början ”att understöda en inom densamma bildad blandad kör”. Svenska Oratorieföreningen och Svenska Oratoriekören är nästan jämngamla med det självständiga Finland och har således genomlevt de olika skedena i landets historia.

Särskilt under dirigenterna Bengt Carlson (1921–1953) och Ulf Söderblom (1957–1975) framförde Oratoriekören årligen större oratorier tillsammans med stadens symfoniorkestrar. Sedan mitten av 1970-talet har körens profil förändrats och repertoaren breddats. Den har varit omfattande och variationsrik. Kören har framfört allt från små julsånger till Sofia Gubaidulinas stora körverk Johannespassionen (ffg i Finland). På repertoaren har stått både sakral och profan musik, med orkester eller a cappella. Varje dirigent har satt sin egen prägel på kören och dess repertoar. Körens mål har dock alltid varit att uppfylla sitt ursprungliga ändamål så ofta som resurserna tillåtit.  Ett fruktbart samarbete hade kören under 1990-talet med den svenska dirigenten och barockkännaren Anders Öhrwall och hans kör Adolf Fredriks Bachkör från Stockholm.

Svenska Oratorieföreningen och dess kör firar sitt 100-årsjubileum 2020. Ett stort och mångsidigt jubileumsprogram, som sträckte sig över hela året  2020, var färdigställt redan på hösten 2019. Programmet innehöll ett flertal konserter med final i Musikhuset i Helsingfors den 20 december 2020. Men så kom coronaviruset, och pandemin med de restriktioner den medförde, ledde till att alla planer omintetgjordes pga  smittorisken. Av jubileumsprogrammet under devisen 100 firar 100 kvarstår den stora konserten i Musikhuset, där en jubileumskör kommer att framföra Sir Karl Jenkins The Peacemakers. I augusti 2020 är det vår förhoppning att så ska ske.

Vad göra, om en förening och dess kör publikt vill ge en översikt av vad som hänt under 100 år? Man gör en utställning på webben. Också i det fallet har det varit till ovärderlig nytta att ha Svenska Oratorieföreningen r.f:s arkiv samlat i Svenska centralarkivet. Med det material oratorieföreningsaktiva har valt ut kan centralarkivets tillmötesgående personal sammanställa webbutställningen.

Helsingfors den 31 augusti 2020

PS) Efter stadgeändring, registrerad i december 2019, är det officiella namnet nu Oratorieföreningen i Helsingfors rf och den av föreningen understödda kören heter Oratoriekören i Helsingfors.

 

Hedvig Stenman, med 50-årigt perspektiv på Oratorieföreningens och Oratoriekörens verksamhet.

Att skriva om en koloniträdgård

För ungefär fem år sedan frågade man mig om jag ville skriva en historik om Brunakärrs koloniträdgård som skulle fylla 100 år. Jag hade tidigare skrivit historiker om olika föreningar och byar. Varje gång har källäget varierat. Vanligen har det gällt att leta rätt på skriftliga källor och att intervjua några äldre föreningsmedlemmar eller bybor som också kunnat tipsa om andra minnesgoda personer. Då Porkala uf skulle fylla 100 år och ge ut en bok arrangerade föreningens Minnesgrupp s.k. minnesaftnar till vilka äldre och yngre ortsbor inbjöds. Det blev mycket tal om gamla tider och intervjuer som dokumenterades och gamla fotografier som kopierades. Arbetet kändes speciellt angeläget med tanke på den förändring bygden genomgått, inte minst på grund av den sovjetiska arrendetiden. Jag fick det intressanta uppdraget att redigera det material Minnesgruppen insamlat och sammanställa texten till en skrift om bygemenskapen i Porkala före 1944.

Några år senare deltog jag i arbetet med att skriva en historik över Jorvas i Kyrkslätt. I Jorvas fanns det i början av 1900-talet, fram till 1944, välskötta trädgårdsodlingar som förestods av skickliga fackmän, bl.a. Bengt Schalin, Victor Liljelund och Hans Grümmer. Den sistnämnde innehade Finlands då förnämsta rosenodling och exporterade rosor till S:t Petersburg. En av initiativtagarna till boken om Jorvas var Hjördis Nyman som hade fyllt 90 år. Hon hade ett fantastiskt minne och ett skarpt intellekt och kunde framföra sakliga synpunkter. Vi intervjuade tillsammans ca tio sagesmän som också lät oss skanna en del sina gamla fotografier. Bilderna och intervjutexterna finns nu i lokalarkivet i Kyrkslätt, i likhet med det material som tidigare insamlades i Porkala.

Men så till Brunakärr. Koloniträdgården bildades i juni 1918. Då rådde stor brist på livsmedel i huvudstaden. Föreningen Marthas filial i Helsingfors, Svenska Kvinnoförbundet i Helsingfors och Ungdomsförbundet Fylgia hade ansökt om att få arrendera odlingsjord av staden. När stadsfullmäktige äntligen den 4 juni 1918 beslöt arrendera jord till de tre organisationerna gällde det för dem att snabbt komma igång med odlingen av matnyttiga grödor. Den jord staden ställde till koloniträdgårdens förfogande var ett vattensjukt kärr som krävde mycket arbete, bland annat dränering, innan jorden kunde bli riktigt odlingsduglig. Området hade planerats och odlingslotterna hade inritades på kartan i maj 1918 av landskapsarkitekt Bengt Schalin, medan de första typritningarna för kolonistugor gjordes 1921 av arkitekt Runar Finnilä. Den förstnämnde var en gammal ”bekant ” från Jorvas, och Finnilä hade jag hört omnämnas som sommargäst i Porkala där hans dotter hade en lekstuga som starkt påminde om en kolonistuga.

Före 100-årsjubileet besökte jag koloniträdgården i Brunakärr för att få en uppfattning om platsen jag lovat skriva om. Jag träffade Aja Brunila, som då var ordförande för koloniträdgårdsföreningen. Vi vandrade bl.a. längs Storstuguvägen, Anemonstigen, Bertha Tabellevägen och Elisabeth Kochvägen. Namnen väckte givetvis nyfikenhet och frågor, Jag fick veta att Bertha Tabelle hade hört till Kvinnoförbundet i Helsingfors och var en av initiativtagarna till koloniträdgården. Hon var även en av de första kvinnor som invaldes i stadsfullmäktige i Helsingfors. Elisabeth Koch, som också fått en väg uppkallad efter sig, var stadens trädgårdskonsulent som under flera årtionden bistod kolonisterna med goda råd.

Vi besökte också Storstugan som är kolonisternas gemensamma samlingslokal där man brukar ordna sammankomster och fester. I Storstugan finns skåp, eller kontor, som i tiden hyrdes ut som förvaringsplats till kolonister som saknade egen stuga. Nu innehöll skåpen en blandning av viktiga och mindre viktiga föremål samt en mängd ”gamla papper”. Bland annat hittade vi kopior av Runar Finniläs ritningar till koloniträdgårdsstugor, några protokollböcker samt gamla fotografier och pressklipp.

Aja Brunila berättade också att koloniträdgårdens arkiv på 1990-talet hade lämnats till Svenska centralarkivet. Det gällde sålunda för mig att besöka arkivet som då låg vid Simonsgatan. Där fanns protokoll och andra handlingar, från de aktörer som har upprätthållit koloniträdgården. Handlingarna var prydligt ordnade i arkivkartonger som beredvilligt hämtades upp från magasinet när jag besökte arkivet. I Svenska centralarkivets samlingar finns, förutom de handlingar som direkt berör koloniträdgården, Helsingfors svenska Marthaförenings och Svenska Kvinnoförbundet i Helsingfors' arkiv där det också lönade sig att leta efter uppgifter koloniträdgården.

Att forska och skriva en rapport är lite av ett detektivarbete. Man letar efter uppgifter, frågar någon som kanske kan ge en ledtråd, läser litteratur, tidningsartiklar i Brages Pressarkiv och Nationalbibliotekets samlingar och plöjer genom arkiv. Ibland får man förgäves leta efter en uppgift eller ett fotografi och ibland kommer man nästan av misstag över något viktigt. Det är intressant att se hur fynd i olika källor och arkiv kan komplettera och bekräfta varandra och fogas till en helhet. Det gäller att söka både i privata, kommunala och statliga arkiv. Så händer det förstås också att någonting kan dyka upp när man redan slutat leta efter det. Då jag skrev om Brunakärr letade jag i olika arkiv efter arkitekt Signe Lagerborg-Stenius ritning till Brunakärrs Storstuga utan resultat. En tid efter att boken om Koloniträdgården utkommit i mars 2018 dök ritning till Storstugan upp då en vän till en av kolonisterna hade hittat den i en privat samling.

Då jag skrev om koloniträdgården i Brunakärr funderade jag också på hur koloniträdgårdens omgivning samt roll och betydelse förändrats. I början låg koloniträdgården i stadens periferi, och odlingslottens viktigaste uppgift var att ge kolonisterna en möjlighet att odla livsmedel. I dag är koloniträdgården en oas, omgiven av höga kontorshus och bostadshus. Innanför stängslet och häckarna är det numera, i huvudsak, sköna blommor och en meningsfull avkoppling som gäller.

Sigbritt Backman, filosofie magister

Lille, Erkko och Mechelins minne

Den 26 januari 1914 drabbades Finland av en stor sorg. Landets främsta politiker, senator Leo Mechelin dog i 75 års ålder. Mechelins personlighet hade blivit som en galjonsbild för Finlands kamp mot det ryska förtrycket. Under förtryckningsperioderna var Leo Mechelin den mest outtröttliga förekämparen för Finlands autonomi och egna lagar.

Generalguvernör Franz Seyn och den ryska administrationen utövade stark censur. Det var inte tillåtet att hålla politiska protester, men Leo Mechelins minne gjorde en skicklig omväg. Det gick ju inte att förbjuda en begravningsceremoni, och så blev Mechelins jordfästning en stor demonstration för Finlands sak.

Allt skulle gå som smort. Man bildade ett särskilt begravningskansli som började arbeta i Ständerhuset.

Bland kansliets medlemmar fanns Finlands främsta journalister och chefredaktörer: Nya Pressens Axel Lille och Helsingin Sanomats Eero Erkko.

Erkko, Lille och Mechelin råkade ut för nästan samma öde. Några årtionden tidigare hade Finlands politiska karta varit delad i två starka läger: fennomaner och svekomaner. Men det ryska hotet mot Finlands autonomi ändrade allt. Finska partiets liberala flygel, ungfinnarna, bildade en gemensam konstitutionell front med de liberala svenskarna. Leo Mechelin blev gruppens främsta ledare.

Tiderna hade varit tunga hårda för liberala journalister. Lilles Nya Pressen lades ned av generalguvernör Nikolai Bobrikov år 1900. Erkko och Päivälehti fick följa samma spår: Eero Erkko fick avgå som chefredaktör år 1903, och tidningen lades ned ett år senare.

Eero Erkko och Leo Mechelin förvisades ur landet 1903. Axel Lille flyttade till Sverige frivilligt och blev svensk medborgare. Men det var inte slutet: alla tre återvände till Finland, Päivälehti fick snabbt sin efterträdare Helsingin Sanomat och Nya Pressen återuppsattes i början av 1906.

Historien är inget rättvist spel. Eero Erkkos Helsingin Sanomat blev Finlands största dagstidning och Erkkos släkt en ikonisk mediedynasti. Axel Lille grundade Svenska folkpartiet i Finland. Men Leo Mechelin, han blev glömd.

Mechelins meritlista är enorm: riksdagsman, senator och Finlands första parlamentariska ”statsminister” (vice ordförande för senatens ekonomidepartement), doktor och professor, en affärsman som grundade Föreningsbanken och Nokia, ordförande för Finska Konstföreningen. Men någon tidning lämnade han inte efter sig.

Samma år som Mechelin avled bröt första världskriget ut. Finland blev självständigt tre år senare, men landets politiska atmosfär var farligare än någonsin förr. Mechelin var framför allt en liberal, svenskspråkig pacifist. Finska inbördeskriget följdes av äktfinskheten och Lapporörelsen, och då fanns det ingen plats för Leo Mechelin längre.

Janne Ridanpää, forskare, Päivälehtiarkivet

https://www.paivalehdenarkisto.fi/pa-svenska/

Nedan foton på: (klicka på bilden så öppnas den i ett nytt fönster)
Landsförvisade 1903-1904, under Bobrikovs tid (Erkko och Mechelin bredvid varandra på andra raden till vänster) Foto Päivälehtiarkivet
Eero Erkko på väg på landsflykt på Helsingfors järnvägsstation 1903 Foto Päivälehtiarkivet
Axel Lilles gratulation till Eero Erkkos 50 års dag Foto Päivälehtiarkivet
Axel Lille vykort Foto Svenska centralarkivet

Att flytta ett arkiv under en pandemi

Jag har nyligen bytt jobb från hälsovårdssektorn till arkivvärlden, och så blossar pandemin upp i Finland. Arkivets kontor och magasin ska flytta till nya utrymmen på Snellmansgatan. Men hur gör man det när man måste jobba i turer för att undvika att det är andra på kontoret. Jag får mejl att vi ska jobba i turer, jag jobbar 7–12 uppe på kontoret och på eftermiddagen nere i Magasinet.

Första projektet, packa ner biblioteket efter några dagar blir det forskarrummet sedan lagret och sedan arbetsrum. Till slut står jag där omringad av hundratals arkivlådor ryggen ja, den är öm efter allt lyftande. Under nerpackande är det mycket som kan slängas, jag har på videosamtal med kollegan som sitter hemma på distans. Jag visar olika papper böcker och annat för godkännande. En hel del har samlats på kontoret och magasinet efter 21 år på Simonsgatan.

Första dagen ensam i magasinet står jag och stirrar på de höga arkivhyllorna med skräck. Hur ska jag ordna det här. Mina kollegor har förklarat att tyvärr är inte arkivet i ordning eftersom det har kommit så mycket material så allt har inte rymts på rätta ställen. Men målet är att i det nya magasinet är allt i ordning. Jag har fått en lista på alla arkivbildare som är i rätt ordning. SFP står först på listan, protokoll. Jaha tänker jag, tar i en av ”rodren” på ändan av en av hyllorna och börjar snurra. Jag stirrar på hyllor där det står protokoll. Då går det upp för mig, inte kan ju flyttfirman svenska- hur ska man markera hyllorna så utomstående förstår…. Då slår det mej- jag tar i bokstavsordning A är SFP och SFP protokoll är 1. Jag skriver på målar tejpen A1 och börjar. Efter några veckor sedan jag har börjat tejpar jag sista markeringen Q. Jag kan lugnt säga att jag nu bekantat mig med alla samlingar som finns i arkivet.

Sedan börjar flytten, jag träffar arbetsledaren och flyttkoordinatorn på det nya kontoret och vi kommer till slutsatsen att flytten kommer ske via fönstren. Tur att våra fönster är på gatunivå. Jag blir kvar efter mötet på kontoret med målartejp och ett måttband. Jag mäter ut skåpen markerar dem på golvet. På kvällen har jag fått en slutlig plan. Jag går några omgångar igenom det nya kontoret och försöker tänka mig hur det kommer att se ut. Tar några bilder och skickar till mina kollegor. På ett veckoslut träffas jag och kollegan på det nya kontoret och går igenom flyttplanen.

Så kommer dagen då bibliotekbokhyllan monteras ner. På måndag kommer hela flyttgänget och tar med en stor del av kontoret. När första flyttlasset körs till Snellmansgatan eller Snellu som vi kallar det i teamet- då går jag rask takt dit. Allt bärs in genom fönstret jag står nära och pekar vart allt ska. Och efter tre långa arbetsdagar har allting kommit till kontoret. Jag känner mig lättad och det värker i hela kroppen av allt evigt springande och uppackande.

Sedan är det en vecka emellan för att förbereda magasinets flytt. Jag skriver rent mitt markerings system. Och vips står man där igen med ett flytt team med ansiktsmasker och förklarar hur vi ska flytta, jag förklarar markerings systemet. Under magasinets flytt står jag med en utprintning på hur mycket ledigt ska lämnas efter varje samling på vårt nya magasin. När flyttarna meddelar att serien byts ”A3 slutade A4 börjar” svarar jag ”lämna ½ hylla ledigt. Såhär står jag hela veckan. Allt går i en hiskelig fart allt verkar rulla på snabbt. När en dag berättar att 40 hyllmeter av A16 serien är kvar på Simonsgatan.  Så hela flytteamet samlas på Snellmansgatan och flyttar samlingen 42 hyllmeter framåt. Men trots det här blir de klara med samlingen tidigare än förväntat.
Jag kom med i arkivteamet från en helt annan arbetsmiljö ganska så obekant med arkivet. Såklart efter att ha arbetat emellanåt som projektanställd, men jag hade inte den kunskapen om arkivets samling som jag har idag.

Nu behöver jag inte stå och stirra på Magasinets hundratals hyllmeter i förundran var jag ska hitta det jag söker. Så kanske det bästa sättet att komma in och bekanta sig med ett arkivs samling är att vara med och organisera en flytt.

Emma Kajander projektanställd på Svenska centralarkivet

Minnen från politikforskningens fält

En gång för länge sen, i mitten av förra seklets sista årtionde, var jag sysselsatt med att skriva avsnittet 1962─1970 i Svenska folkpartiets historia, volym fem. Det innebar att jag fick stifta bekantskap med Svenska centralarkivet, som grundats 1976 och därefter byggdes upp av den alltför tidigt bortgångne Peter Lindgrén. Jag hade då rätt nyligen genomfört ett privat forskningsprojekt, ”nazismen i Finland 1932─1944”, ett ämne som inte var helt ointressant. Men källmaterialet var inte precis ymnigt, man kunde för sin inre syn se hur medlemsförteckningar brändes hösten 1944. Men visst fanns det godbitar kvar i arkiven, som till exempel ett brev från Himmler till en lokal nazistledare i Sibbo, en person som SS-ledaren var Du med.

När jag tog itu med SFP: s sextiotal var förhållandet ett annat, källmaterialet var överflödande ymnigt, till den grad att jag ett tag var villrådig om hur jag skulle angripa det. Men snart kom jag på en lösning, och arbetet började löpa.

Jag minns att jag greps av respekt för partiet som folkrörelse, med alla dessa lokalavdelningar ute i bygderna som arbetade för den gemensamma saken. Den överlägset största av dem var ju lokalavdelningen i Helsingfors, som hade inte mindre än 15 000 medlemmar. Den överstora Helsingforsavdelningen var ett stridsfält för Georg C. Ehrnrooth (av Urho Kekkonen orättvist betecknad som ”äärioikeistolainen”) och Ingvar S. Melin, moderat höger. Jag lät dem ─ separat ─ granska en som jag tyckte ömtålig passus i min berättelse om deras kamp, och kände mig tämligen nöjd när bägge sa ungefär så här: ”Men så här var det ju”.

Någon tid senare engagerades jag i ett (fortfarande pågående) projekt som påbörjats 1988 av Riksdagsbiblioteket och som går ut på att intervjua riksdagsmän som lämnat parlamentet för gott. Intervjuaren utrustades med ett av vetenskaplig expertis sammanställt frågeformulär (som jag, om jag minns rätt, översatte till svenska) och sändes iväg för att träffa intervjuoffret, oftast på respektives hemort. Jag gjorde visst ett drygt tjugotal av dessa djupintervjuer som kunde vara 4─6 timmar, alla på svenska och de flesta av naturliga skäl med SFP:are. Några av de sistnämnda lät sig intervjuas på finska av intervjuare (vi var 4─5 stycken) som ville plocka russinen ur kakan; så kom jag till exempel aldrig att intervjua Jörn Donner.

Tiden på Svenska centralarkivet blev minnesvärd också av den anledningen att jag under den lyckades krocka med en spårvagn på Fabriksgatan. Men någon gång ska också det ske.

Henrik Ekberg, pol. dr.

Gamla ord, eviga fenomen och debatter 

Låt mig gissa att det är ett tag sen du hörde eller använde ordet ”inhonett”? Enligt synonymordboken betyder inhonett illojal, ohederlig, låg. Senast jag råkade på adjektivet var för snart tio år sen när jag sammanställde en teateröversikt för Nya Argus historik och satt och läste igenom de recensioner som publicerats i tidskriften under dess första hundra år.

Det var inte lite, och jag hade stor hjälp av Brages urklippsverk och Nationalbibliotekets samlingar. Allt som oftast förirrade jag mig bland klipp och artiklar. Till exempel minns jag en intressant debatt om eugenik där den enda debattören vars åsikter skulle tåla dagsljus idag var barnskyddsmannen Margit Törnudds, diplomaten Klaus Törnudds mamma. Klaus Törnudd var mångårig redaktionsmedlem i Nya Argus. Om du slår upp Margit Törnudd på Wikipedia märker du att hon blev dömd för mord, men benådades av Lauri Kristian Relander. Det här var före Me too fanns som begrepp, fenomenet har ju dock en lång historia.

Tillbaka till det tjusiga ordet inhonett. Det var Nya Argus mångåriga teaterrecensent Kurt Westerholm som använde det i den evighetsdebatt som med en dåres envishet sticker upp huvudet med några års mellanrum – högst – om man får skriva negativt eller kritiskt om finlandssvensk teater. Så här refererar Westerholm till norrmannen Kristian Elster: ”Man kan angripa en föreställning så att man ökar allmänhetens intresse för teater. Man kan också rosa en föreställning så att ingen ids gå för att se den.” Det här var i nådens år 1950, för 70 år sen. Inte mycket har ändrats sedan dess.

Man brukar säga att teater är ögonblickets konst. När ridån går ner försvinner verket. Det som finns kvar är recensionerna. Därför är det viktigt att de finns kvar någonstans, samlade i ett arkiv. Det kan sedan vara fysiska urklipp eller digitalt. Fördelen med fysiska arkiv är att man där lättare ”fastnar”, man hittar sådant man inte visste att man ville veta! Stimulerande för nyfikenhet och bra för kunskapstörsten.

När jag skummade igenom de gamla recensionerna lärde jag mig mycket om teaterns förändrade villkor, hur mycket tekniken betytt och betyder: Vi har ju helt frångått scenbyten med ridå, mikrofonerna har på många sätt möjliggjort fysisk teater. Tidigare var skådespelarna ofta ett slags klädhängare för replikerna. Det märker man på att det tidigare väldigt långt var pjäsmanuskripten som recenserades. Mindre vad recensenten faktiskt SETT på teatern. Det ryktades att många kritiker hade en stor del av recensionen färdigskriven innan.

Här kan du läsa Nya Argus historik:

http://www.kolumbus.fi/nya.argus/Historik/

 

Barbro Enckell-Grimm, kulturproducent och teaterrecensent

 

Nedan olika recensioner från https://www.bragespressarkiv.fi/
Klicka på bilderna så öppnas ett nytt fönster och du kan läsa recensionen bättre.

Att jobba på arkiv på distans i kristid och flytt av arkivet

Att flytta ett arkiv i kristid med begränsningar är inte så lätt. Som tur är så lugnar oss den professionella flyttpersonalen på Muuttohaukat. Inget problem de packar och flyttar och hjälper till med olika problemlösningar. Men nu är det frustrerande att sitta hemma och försöka hjälpa till med lösningar per Zoom eller mobil. Kollegerna arbetar i skift iförda munskydd med att förbereda flytten – först med arbetsrummen, biblioteket och forskarrummet. Sedan ska de krypa omkring och mäta de nya utrymmena eftersom ritningarna inte stämmer överens med verkligheten. Många balkar och luftventiler ställer till det när bibliotekshyllorna och plåtskåpen ska placeras. Takhöjden varierar mellan 1.73 och 2,40! Så antagligen beställs nya hyllor till väggen med balken där takhöjden är 1,73.

Jag har ju varit länge på vårt arkiv, sommaren 1981 var jag med och flyttade arkivet från gatuplan på Bulevarden 7 till 7:nde våningen och affischerna från Nylandsgatan 17 B fick fina affischbackar att vara i.
Till Gräsviksgatan 14 med källarmagasin bar det 1987 och 1998 till Simonsgatan 8 A först 7:nde våningen sedan 3:dje våningen med källarmagasin. Tyvärr såldes huset vi befann oss i till ett utländskt finansbolag och de vill grundreparera hela huset så det var bara att flytta till mindre kontorsutrymmen och bättre magasinutrymmen på Snellmansgatan 13 gatuplan (fönster mot gården) med källarmagasin + inhyrd plats i Hertonäs arkivdepå för affischbackarna.

Att arbeta på distans när man jobbar på arkiv är egentligen ganska skönt.

Men man glömmer att ha pauser när tiden rusar iväg i sin egen takt när man är inne i ett flow. Man jobbar mera effektivt och koncentrerat – och man måste minnas pauserna och samtal mellan kollegerna.

Viktigt är ju att försöka hålla den normala arbetstidtabellen tex lunch vid 12 snåret. Det är bara att stiga upp och gå värma den förberedda maten. Och komma ihåg små gymnastikpauser.

Arbetsuppgifterna då?
Jag har fått svara på några forskares frågor via e-post, bl.a. skickat dem digitaliserade foton

Sedan har jag haft möjlighet att skola mej själv tack vare distansseminarier och korta kurser som Bildningsalliansen och Svenska folkskolans Vänner anordnat – gratis! Så bra att få en inblick i vad för möjligheter det finns att ordna kurser via olika plattformar. Finna (Finna.fi) presenterade hur deras sökfunktioner fungerar. Några ”matlådor” dvs. intressanta lunchföreläsningar mitt på dagen som ett par arkiv i Sverige streamat. Det är en riktigt bra idé att streama och lägga upp videor på sin hemsida eller Youtube på så vis når man en större publik.

Jag färdigställde två stora webbutställningar; Helsingfors svenska Marthaföreningens minnesbilder 1899-2020 och så en webbutställning som publiceras senare om Oratorieföreningen under 100 år. Det är alltid lika överraskande hur mycket tid det tar att bildredigera och omvandla digitala foton till ett format som kan publiceras på webben.

Vi på arkivet startade en blogg där vi i personalen kan dela med oss av våra erfarenheter. Dessutom bereds forskare möjlighet att berätta om sina intressanta projekt. Vi ska inte heller glömma arkivbildarna som gärna får berätta om varför de vill spara för kommande generationer och vad det betyder för dem att ha en arkivsamling. Bloggen ska vara full med olika synpunkter på arkiv och varför det är så viktigt att spara vårt kulturarv.

Instagram startade vår nyaste medarbetare som är projektanställd för bl.a. flyttningen. Målet med Instagram är att nå nya forskare. Vi märker redan nu att vi har andra följare än de som följer oss på Facebook. Här kommer du till https://www.instagram.com/svenskacentralarkivet/

Kommande distansjobb för mej är att digitalisera fotografier föra in metadata och förteckna dem.

På ett ”litet” arkiv med få i personalen får man göra mycket varierande arbetsuppgifter men då blir heller aldrig arbetsdagen trist.

 

Helena - byråsekreterare

Gryningen, Simonsgatan 8 A
Här var vi 1998-2020
Nu Snellmansgatan 13

Svenska Folkskolans Vänners (SFV) intressanta och värdefulla arkiv

Då jag steg in i källaren med mappar och lådor kunde jag inte ana att det skulle ta mig cirka tre månader att få materialet sorterat och förtecknat. Trodde det skulle finnas mest protokoll och räkenskaper. Men jag misstog mig.  Visst fanns det protokoll och annat typiskt föreningsmaterial MEN också mycket annat. Jag kände historiens vingslag många gånger. Snabbt insåg jag att det var den lilla människan som gav av det lilla hen hade för att  understöda bildning, framför allt skolor. Ofta var det hårt arbetande barnlösa par som donerade sin ägendom till SFV. Lägenheter och  gårdar vars värde med tiden sköt i höjden.

Det finns dokument som sänts från den kejserliga senaten med generalguvernörens sigill men också ett tackbrev undertecknat Carl Gustaf Mannerheim.

Det finns protokoll från byamöten där somliga deltagare hade undertecknat beslut med bomärke andra med underskrift. Majoriteten var för att folkskolor skulle grundas. Visserligen fanns det också bönder som var emot folkskolor. De behövde barnen hemma på gården som arbetskraft. Andra var säkert rädda för det nya som folkskolan stod för. Än i dag finns det ledare i världen som anser att kunskap är farligt. Lärarlönerna var låga. Kvinnliga lärare erhöll lägre lön än sina manliga kolleger. Ibland en så liten lön att de var tvungna att be om understöd från SFV.

Det som berörde mig starkast var nog dokument från tiden efter inbördeskriget. I Esbo gick kvinnor samman för att grunda ett barnhem för föräldralösa barn. Det fanns listor på barn vars föräldrar var döda, avrättade eller försvunna. Eller vars förälder inte var kapabel att ta hand om sina barn då inget arbete eller mat fanns. Vad blev det av dessa barn?

Men det finns också ljusare berättelser. Finlandssvenska emigranter i USA höll kontakt med sitt forna hemland. Föreningar och körer grundades. En av dem var Runebergskören som kom på Finlands turneé  år 1930 och 1956.

Anders Myhrman  (19.5 1888 – 27.3. 1988) utvandrade från Purmo till USA 1910 och arbetade först på sågverk men blev med tiden professor vid Bates College i Maine. En annan emigrant vars livsöde har fastnat i mitt minnen var mannen som aldrig gifte sig och därför testamenterade sin gård till SFV. Breven som han skrev som en gammal man till Finland var skrivna på en perfekt svenska – ett språk han inte talat med någon på mycket länge i sitt nya hemland.

Ett kapitel för sig är de vackra företagslogon från anno dazumal. Verkliga konstverk!

Christina Snellman historiker, guide och diversearbetare

Här  kan du läsa mera om den intressanta arkivsamlingen http://svenskacentralarkivet.fi/nya-handlingar-i-arkivet/

Efter ett år av bild och dokumentspårning:
Kasta inte gamla brev och foton!

Lådorna som skräpar på vinden, jag måste ta itu med dem! De tronar där i bortersta hörnet och påminner oss om något jag borde ta itu med. Nu har vi tid och sätter igång!

Men snart börjar det kännas olustigt; lådorna av osorterade gamla foton, tidningsurklipp, dagböcker minskar inte hur jag än anstränger mig. Många foton har jag ingen aning om vad och vem de föreställer, andra visar uppklädda människor och jag drömmer mig bort till förra seklets början och Ståhls café i Vasa.

Så hittar jag mammas annotationskalendrar från flera decennier. Jag läser och läser, först förstås veckan då jag själv är född. “Babyn skriker, väntar fyra timmar. Ammar. Babyn skriker….”  Det går så in under skinnet så jag måste ta en kaffepaus och en promenad och sen har hela dagen gått.

Följande dag fortsätter jag och hittar anteckningar från julen 1939 då Vasa bombas och mor söker skydd bakom tillfälligt hopsnickrade splitterskydd. Plötsligt har en hel dag gått igen.

Sedan går jag in på Riksarkivets digitaliserade tidningsarkiv och hittar min mors morfars annons på ganska humoristiskt finska.

Jag har inte tid med detta, jag som skulle städa upp lådorna med gamla brev och bilder på några timmar. Lådorna stängs tills jag någon gång igen packar upp med föresatsen: Nu ska detta tas itu med!

Så hittar jag brev som jag inte är säker på att avsändaren eller mottagaren hade velat att någon annan ska läsa. Borde de kastas?

Ni känner säkert igen er.

Mitt råd efter ett år av sökning i arkiv är: Kasta inte! Ta kontakt med ett arkiv och skänk dina familjedokument och foton till arkivet.

Varför skriver jag nu detta med sådan emfas? Jo jag har tillbringat det senaste året med att dels skriva historien om min egen släkt, dels om Vasa svenska kvinnoklubb. Vågar inte riktigt kalla kvinnoklubbsprojektet historik eftersom jag är journalist, inte historiker, och hellre skriver livfulla berättelser än fotnoter. Protokollen från 100 år finns att läsa i prydliga mappar på Svenska centralarkivet, det tar tid men det är en spännande färd tillbaka till kvinnornas liv i Vasa.

Under krigstiden gäller det att överleva och då är jag tacksam över försvarsmaktens arkiv.

Bomber faller över Vasa december 1939. SA-Kuva.

Så småningom börjar de alla kännas bekanta och varje epok har sina kraftkvinnor som vill göra upp med det gamla. Som de kvinnor som inspirerades av Kvinnoförbundets ordförande Ulla Gyllenberg. Här hittar svenska centralarkivet en bra bild från kvinnornas fredsmarsch.

En tilltalande bok ska ha bilder. Många bilder. Och det handlar inte bara om krig och fred, kända människor, politiker och kulturarbetare utan om alldeles vanliga Vasakvinnor som upprätthållit en svensk klubb i mera än 100 år. I den stunden är jag oerhört tacksam över barn och barnbarn som orkar söka i mors och mormors gömmor.

Kvinnornas fredsmarsch Stockholm-Moskva 1982. Foto: Svenska centralarkivet.

Tack mormor för att du inte kastade bort dina gamla foton, tack barn och barnbarn som förstått att inte urskiljningslöst städa och kasta bort.

Tack alla hängivna människor på arkiven som hjälper att hitta dokument och bilder.

Då historien skrivs ska den inte skrivas enbart ur kultursläkternas perspektiv. De har ofta bevarat och vårdat anfädernas (för det handlar ju oftast om män) arv. Också arbetarrörelsen är väl dokumenterad.

Men vi vill även veta hur alldeles vanlig medelklass levt. Därför ska du ta kontakt med ett arkiv då du tar itu med mormors eller mammas gömmor.

Camilla Berggren, journalist.

Att spara eller inte spara och varför

När jag tog över chefredaktörsposten på tidskriften Astra, http://www.astra.fi i starten av sommaren 2014 svämmade vårt lilla kontorsrum på Kabelfabriken redan över av papper, planscher, minnen i alla möjliga former och, naturligtvis, tidskrifter. Astra började redan då närma sig sitt hundraårsjubileum, men materialet i kontoret var ”bara” ackumulerat under de cirka 20 år som gått sedan Astra skilt sig från Svenska Kvinnoförbundet och bildat en partipolitiskt obunden utgivarförening.

Tidskriften drivs till största del på frivillig basis, eller mot mycket små arvoden. Det betyder i praktiken att personerna kring tidskriften har begränsat med tid att lägga ner på annat än att få själva tidskriften och evenemangen kring den att fungera. Med andra ord mycket litet tid att städa och organisera bland pappersbuntar på kontoret. De tog ett tag för mig att inse. Den första tiden på jobbet vågade jag inte rota så mycket i högarna och mapparna, bara att lyfta på några papper och kika in i några mappar gav en stark känsla av tyngden och kraften i den feministiska organisering som i över hundra år varit stark i Svenskfinland. De råddiga pappershögarna utstrålade stark integritet och jag utgick från att någon hade koll på dem och tog ansvar för dem.

Men åren gick och så småningom började jag inse att de levde ett farligt liv. Utrymmesbristen i kontoret var stor och hotet om en utplånande storstädning hängde ständigt över papperskaoset.

Som tur hörde Helena Kajander på Svenska centralarkivet av sig för att berätta att de blivit utan flera nummer av Astra. Det ledde till att jag fick veta att det är på centralarkivet som Astras äldre material finns, och alla utgåvor av tidskriften, vilket i sin tur ledde till att Astras styrelse fattade beslut om att fortsätta donera sitt material dit. Svårigheten var att det aldrig riktigt fanns tid att reda upp och överlämna materialet. Det gick några år av att jag lite skamset mejlade Helena att ”det nog är på gång”. Det avgörande för att arkiveringen till slut blev av var att jag fick doktorandfinansiering av Åbo Akademi för att forska i finlandssvensk feminism och att mina handledare ok:ade att jag kunde använda en vecka arbetstid på att reda upp Astras papper. Där kunde det ju finnas något av intresse för avhandlingen.

Eftersom jag inte visste något om arkivering bad jag Helena komma till kontoret och visa hur det kunde göras. Min avhandlingshandledare Ann-Catrin Östman bad mig hålla en forskningsdagbok över avvägandena jag gjorde när jag sparade eller inte sparade material. Det här skulle senare visa sig ta över hela mitt avhandlingsprojekt, som nu helt handlar om arkiveringsprocesser för feministisk aktivism. Avhandlingen följer metoo-rörelsen dammenbristers material, http://www.astra.fi/dammenbrister , från hur det blir till, vilka etiska avväganden vi administratörer gör när vi donerar det till Svenska litteratursällskapets arkiv, hur jag kurerar materialet, vilken roll kommunikationen med arkivet spelar och tillslut hur forskning förändrar materialet. Astras material väckte också många (etiska) frågor då jag sammanställde det för donation. Eftersom jag bara varit med om att skapa en bråkdel av materialet jag sammanställde för donation gav det mig en märklig makt över narrativet kring Astras utveckling på 90- och 00-talet. Genom att spara eller inte spara kunde jag, delvis, berätta en historia om hur Astras feminism, eller kvinnokamp, sett ut. Särskilt ett exempel fick mig att titta på mina egna motiv och min egen makt i arkivskapande och donerandet:

Eftersom min roll på Astra var att ansvara för själva tidskriften var jag förvånad över hur lite av materialet på kontoret som handlade om hantverket att skapa en tidskrift. Det mesta materialet gällde upprätthållande av en förening och arrangemang av olika jippon. Så när jag hittade ett papper med idéer för innehåll i tidskriften blev jag mycket glad. Tills jag läste lappen. Halvvägs ner i listan hittar jag ett uppslag på artikel som enligt dagens standard har en huvudpoäng som stärker både rasistiskt och sexistiskt stereotyper. ”Jaha, i sopen med det pappret” tänkte jag, men hejdade mig. Det kändes ofeministiskt och ovetenskapligt att försöka släta ut Astras historia. Jag hade läst Marika Kivinens kapitel ”Underlivet beskådat – en postkolonial läsning av talet om kvinnoförtryck i Astra Nova” i boken Kvinnor, kropp och hälsa (Elina Oinas och Jutta Ahlbäck-Rehn, red 2007), så jag visste att sånt här material är intressant för feministisk forskning.

Samtidigt, namnet på personen vars idé texten var stod med i idélistan. Idén var tydligt påhittad i bästa välmening, skribenten upplevde den säkert till och med som anti-rasistisk. Hur systerligt är det av mig att, med facit på hand om hur dåligt idén åldrats, spara det här pappret och hänga ut henne för evig tid i ett arkiv? Pappret hade inte datum eller år på sig, men man kan anta att åtminstone en del av idéerna kom med i tidskriften så på så sätt kan en forskare ta reda på från när idépappret är och sätta orden i en relevant historisk kontext som minskar eventuellt fördömande av den enskilda skribenten.

Ändå kan pappret inte vara äldre än från början av 90-talet. Och i början av 90-talet fanns det nog kunskap om hur också positiva stereotyper av svarta har en koppling till rasism. ”I bästa välmening” behöver på inget sätt vara en automatisk ursäkt. Astra Novas tyngdpunkt låg på kvinnokultur, vilken kunskapsnivå kring anti-rasism är det rimligt att sätta på en tidskrift för kvinnokultur på 90-talet? Och vad betyder Astra (Nova)s närhistoria hur vi ska förstå tidskriften nu?

Forskningsmässigt tyckte jag det var tydligt att pappret var intressant, om det var solidariskt med tidskriften och skribenten att spara pappret var mera otydligt. Hur stort egenintresse finns det för en feministisk tidskrift i att också dess sämre sidor är tillgängliga för granskning? Ganska stort kom jag fram till. Feminismen är en rörelse som när den är som bäst lär sig av sina egna misstag.

Men min impuls att slänga pappret handlade inte alls först om de här avvägandena. Impulsen att riva sönder och slänga var att jag i stunden upplevde att jag tittade på rasistiskt klotter och att det alltid är skräp. Ännu har jag inte helt släppt den tolkningen. Visst är det bra att spara bevis på vilka stereotyper som fått frodas också bland finlandssvenska feminister, men hur många bevis behöver vi spara? Fast just den här beskrivningen på det här pappret kändes föråldrad så råder det ingen brist på rasism och rasistiska stereotypier i Finland, både förr och nu. Hur mycket sånt är det ändamålsenligt att spara och utsätta folk för i ett feministiskt arkiv? Jag skulle knappast sudda ut Astra (Nova)s delaktighet i den här problematiken genom att slänga den här lappen. Eller skulle jag ändå lite göra det?

Eftersom jag inte kunde hitta ett svar jag bottnade i helt och hållet, och eftersom jag hade begränsat med tid på att lägga på funderingar kring en enskild lapp, så valde jag att spara den. Det är lättare att eventuellt slänga den i ett senare skede än att försöka återskapa den från mitt eller skribenternas minne. Och den textidén som orsakade så mycket oro hos mig var bara en bland många idéer och pappret var ett av mycket få sådana papper som beskrev hur tidskriftsskapandet gick till. Jag följde alltså den arkiveringsprincip som säger att jag ska spara material som beskriver den verksamhet som skapade arkivet. Och jag gjorde tolkningen att verksamheten var att skapa en tidskrift. Om verksamheten också var att stoppa rasism är mera svårtolkat. Hjärtat i verksamheten är och var att stärka feminism (och kvinnokultur) på svenska i Finland. Och det är mångfasetterad och svårdefinierad verksamhet. Till all lycka finns det arkiv som kan hjälpa oss förstå den verksamheten över tid.

Nina Nyman är doktorand vid Åbo Akademi och hoppas kunna återvända till Astras arkiv vid eventuell framtida post doc forskning https://research.abo.fi/converis/portal/Person/7142878

Arkivarie – världens coolaste jobb?

 

Jag har många gånger funderat på vilket häftigt jobb jag har. Tänk att få vara med och fatta beslut om vilka dokument som ska bevaras för eftervärlden och vad som bara kan slängas? Vad behöver sparas bara kanske 10 eller 50 år och vad är så värdefullt att det ska sparas för all framtid?

(Det här insåg jag inte då jag under studietiden vikarierade på Svenska centralarkivet och tänkte att nähä, på arkivet kommer jag inte att börja jobba i framtiden....)

Men med den här makten att besluta kommer också ett stort ansvar. De beslut vi fattar påverkar sedan vilka källor kommande forskning har att tillgå och en hurdan bild eftervärlden får av samhället.

Att jobba på privatarkiv betyder också att våra arkivbildare inte binds av en arkivlag som säger att de är skyldiga att spara vissa dokument. De har faktiskt rätt att slänga det mesta – vilken hemsk tanke... Därför har vi arkivarier också ett stort ansvar i att vi får fört fram till arkivbildarna varför de ska spara sina dokument. Varför kan just deras material vara viktigt att bevara?

Det som vi på arkiven vill är ju att värdefulla dokument bevaras så att de kan användas av er alla, forskare, arkivbildare, skolelever – det material som vi har i arkiven tillhör oss alla, de är en del av vårt gemensamma kulturarv.

Det som bevaras i arkiven är det som kommande generationer har att utgå ifrån då de skapar sig en bild av samhället. Så fast vi på arkiven har utarbetat vissa principer och riktlinjer för vad som ska bevaras så är det också upp till alla arkivbildare, dvs. föreningar, företag, privatpersoner att ta sitt ansvar för vad som bevaras. Vi på arkiven ger råd och hjälper gärna till men vi kan bara bevara det material som inte redan har slängts bort av arkivbildaren själv.

Det enda jag hittar på att klaga över är att jag inte har mera tid för att själv gräva bland våra skatter och bara sitta och läsa och begrunda!

Det känns faktiskt som att jag får vara med om att förvalta och föröka en skatt som ska bevaras från en generation till en annan!

 

Lena – arkivchef

39 år på arkiv – hur står man ut???

I maj 1981 tog jag ett tillfälligt jobb – trodde jag. Här är jag ännu 39 år senare. Jobbet hette arkivbiträde och var att sortera, gallra och arkivera handlingar.

Nu är det inte enbart ordna och förteckna som gäller, nu ger vi ingående råd om arkivering och så är det meningen att arkivbildarna själva ordnar och gallrar handlingarna före de ges till arkivet så gör vi den slutliga förteckningen och för in den i olika databaser. Arkivbildaren vet ju själv bäst vad som belyser den arkivbildarens verksamhet.

Jobbet har utvecklats enormt under åren. Inte minst genom datorn (på bilden ovan syns datorn stående på en köksstege) och alla möjligheter de olika programmen ger. Jag kommer ihåg den första skrivmaskinen med litet minne för de senaste orden, det var grejer det.

Jag var tjänstledig läsåret 1988-1989 och tog en grundutbildning i fotografering i Stockholm. Samtidigt fick jag jobba som bildredaktör på Aftonbladets Bildarkiv. Det var enormt lärorikt och intressant och hjälpa redaktörerna i bildval och leta olika foton. Sedan sku man dessutom arkivera det som kom från Aftonbladets fotografer och stora bildbyråer runt om i världen. Sedan dess har jag fått möjlighet att fota i arkivets tjänst också - man kan säga dokumentera möten, seminarier mm.

Jag har fått vara med och göra olika utställningar på olika sätt. I början limma kopior på pappskivor numera med InDesign dataprogram på Roll-ups. Den största utställningen var nog Svenska Dagen 100 års utställningen på Wanha Satama – gamla hamnen då kom vi t.o.m. i tidningen, se artikeln från Hbl nere på sidan.

Att hjälpa forskare är också intressant och roligt. Man jobbar ju nästan som en liten deckare med att försöka komma på ännu mera ställen det hen letar efter finns. Det går ganska bra nu när vi har kring 300 olika arkivbildare och många har jobbat med ungefär liknande saker i samhället och då kan forskaren hitta ännu mera om sitt ämne än hen först frågade efter. Under min tid har ju arkivet växt ca 700 hm. I början satt jag mitt i arkivet med hyllorna runt mej fyllda av mappar. Så flyttade vi upp till nyrenoverade arkivutrymmen på 7:nde våningen på Bulevarden. Arkivet var i mitten av våningen – så behändigt! Flytta arkiv, ja det har varit ganska mycket montera hyllor tillsammans med chefen och flytta material från hyllor till flyttlådor och omvänt.
Sedan var det Gräsviksgatan 14 och Simonsgatan 8 och snart bär det av till Snellmansgatan 13. För varje flytt har arkivet vuxit och blivit större med mera intressanta arkivbildare.

Vi har alltid försökt presentera arkivet genom att t.ex. stå på föreningsmässan och dela ut bulla och broschyrer eller på Arkivens Dag och släktforskardagarna tillsammans med De Privata centralarkiven presentera samlingarna.

Numera får jag också jobba med nätutställningar och Facebook och på det sättet föra fram våra samlingar. Och med att sammanställa arkivguider, broschyrer och hjälpa till och hålla arkiveringskurser.
Arkivråttan Martha http://arkivrattan.blogspot.com/  startade jag 2014 i samband med att ”sätta kött på benen” på den kalender som vi gjorde i samarbete med Helsingfors svenska Marthaförening.

Sedan samarbetar ju arkivet med Riksarkivet i en stor databas som ska kopplas med FINNA.fi - där ska nu alla arkivbildare föras in så får forskare det lättare att hitta vad som finns i arkiven. Så nu ger internet en otrolig möjlighet att synas.

Roligt var det också att planera och vara med när Emma Kajander spelade in vår arkiveringsvideo. Det har varit roligt att se att den fått spridning och spelats upp många gånger. Vi fick också göra en finsk version till De privata centralarkiven.

Så att jobba på ett relativt litet arkiv gör att man får väldigt omväxlande arbetsuppgifter som gör arbetsdagarna intressanta och man känner sej aldrig uttråkad. Det finns alltid nånting att göra

Så svaret på frågan ”39 år på arkiv – hur står man ut?” är det gör man absolut och här arbetar jag nog så länge jag kan.

Helena - byråsekreterare