Utställningen är gjord av Emma Kajander
I juni gick flyttlassen till vårt nya kvarter i Kronohagen, Helsingfors.
Svenska centralarkivets nya hemkvarter kryllar av historia.
Med en liten utställning vill vi presentera våra grannar då vi i våra samlingar har Tekniska Föreningens i Finland förhandlingar ur vilka framgår hur byggnaderna blivit till.
Finlands Bank
Finlands Bank flyttades år 1883 till Nikolajgatan 9, numera Snellmansgatan 9, från nuvarande Statsrådsborgen (Senatshuset). Före det fanns Finlands Bank i Sederholmska huset - det äldsta stenhuset i Helsingfors - som ligger vid Senatstorget. Numera finns J.V Snellmans staty framför Finlands Bank.
Banken grundades 1811 i Åbo av Kejsar Alexander I av Ryssland som Wäxel-, Låne- och Depositions-Contoiret i Stor-Furstendömet Finland och har sedan 1819 huvudkontoret i statsdelen Kronohagen i Helsingfors. Banken lydde först under kejserliga senaten, men underställdes 1868 Lantdagen.
Johan Vilhelm Snellmans staty avtäcktes på Snellmansdagen den 12.5.1923. Emil Wikström gjorde statyn och arkitekten Eliel Saarinen ritade postamentet och planerade statyns omgivning. I granitsockeln finns fortfarande spår från bombardemangen i Helsingfors under andra världskriget. Också själva statyn bär spår av splitter som trängt igenom plåten. Johan Vilhelm Snellman var bl.a senator 1863 till 1868. Han tillträdde som chef för finansexpeditionens avdelning 1863. Han arbetade fram beslutet för Finlands myntreform som gjorde att Finland fick en egen valuta 1865.
Ständerhuset
Vår närmaste granne, Ständerhuset. Det tog en god tid innan Ständerhuset blev och se ut som det gör idag. När man gräver i Tekniska föreningen i Finlands förhandlingar från slutet av 1800 talet kan man läsa hur Ständerhuset kom att bli det som det är idag
I år 1882 förhandlingar nämns följande. Ett hus för Finlands ständer har varit uppe på förslag redan en längre tid. I förhandlingarna år 1888 står det att redan under år 1863-1864:s lantdag ligger byggandet av Ständerhuset på förslag, detta förkastas. Under 1877-1878 års lantdag togs ärendet upp återigen. Ärendet kunde inte slutbehandlas och då fick en delegation uppdraget att planera byggandet av Finlands Ständer.
Delegationen framställde år 1882 följande förslag på var Ständerhuset skulle stå:
1) Kvarteret Servalen av Marie-, Regerings-, Riddare- och Kyrkogatan.
2) Kvarteret Panter vid stadens tull och packhusbyggnader.
3) Kvarteret Geten i hörnet av Nikolai- och Fredsgatan.
Skatudden var också ett alternativ. Men eftersom stadsdelen inte var färdigt planerad så förblev detta bara en idé.
Sist och slutligen fastställdes tomten bredvid Riddarhuset som husets ”grogrund”. Trots dessa planer händer inte något. I år 1885 förhandlingar står det att delegationens egentliga verksamhet börjar först 1883. Då funderar man på om huset borde vara ett treståndshus eller kanske ett fyraståndshus? Denna fråga tuggas på ett bra tag. Det röstas mellan de två alternativen och fyraståndshuset vinner med knapp majoritet (10–9).
Arkitekten F.A Sjöström blev ombedd att göra skisser till Ständerhuset. Han fick tre ynka månader på sig att komma fram med skisser. Den första ritningen blev inte godkänd av delegationen,huset var inte i rätt stil och alldeles för dyr att utföra. Han fick följande feedback ”Huset ska vara i antik eller renässansstil” och ”huset ska vara inom det angivna kostnadsförslaget”. Den 14 januari 1884 blev detta förslag godkänt och Sjöström fick gå tillbaka till skissblocket. I november blev Sjöström färdig och inlämnade ritningarna och kostnadsförslagen till delegationen för godkännande. Förslaget godkändes av delegationen. Men när delegationen anhöll om tillskott i budgeten år 1885 förkastades förslaget. Detta satte bromsarna på hela Sjöströmska projektet. Arkitekt Sjöström avled 1 augusti 1885.
Efter detta blev det två år av parlamenterande om budgeten för Ständerhuset och om var huset verkligen skulle stå. I Finlands Allmänna Tidning 7.3.1887 nämns det att en röstning om att överge tanken om Riddarhustomten skulle förkastas, och det blev ett nej med nio röster mot tio. Den 12.3.1887 får de tillskott för att avlösa kvarteret Bävern eller Bäfvern som det hette då. Innan vetskapen om kvarteret Bävern höll man en omröstning, om man skulle överge tanken att bygga Ständerhuset bredvid Riddarhuset. Resultatet var nio röster mot tio, därav övergavs riddarhustomten. Huset skulle då istället stå mitt emot Finlands Bank. En intressant koppling finns också mellan Ständerhuset och Riksarkivet. Enligt en insändare i Nyland 26.1.1926 fanns det eventuella planer om att Riksarkivet skulle utvidga till Ständerhuset då det nya Riksdagshuset skulle bli färdigt.
Riksarkivet
Mittemot centralarkivet ligger det stora Riksarkivet eller som det kallades under 1800-talet, Statsarkivet. I Tekniska föreningen i Finlands förhandlingar 1887 hittar man bakgrundsinformation om vår granne.
På grund av den snabba tillväxten i litterära produktionen på 1800-talet byggdes det i snabb takt nya praktfulla biblioteks- och arkivbyggnader för att öka tillgängligheten till litteratur för allmänheten. Men som det står i 1887 års förhandlingar, blev det ett problem med snatteri av böcker. Varför? Jo, för konstruktionen och inredning av de ståtliga byggnaderna gjorde så att det var svårt att övervaka besökarna. Detta orsakade, enligt förhandlingarna, oersättliga förluster av värdefulla handlingar. Men det var inte bara besökarnas snatteri som gjorde skada på samlingarna.
Under denna tid märkte man också hur sköra vissa oersättliga handlingar var, så man började dela upp byggnaderna. Detta för att försöka undvika brandrisk och fuktskador. Bokhyllorna blev högre och man kom inte lika lätt åt handlingarna som tidigare. De högsta hyllorna låg så högt uppe så man ofta behövde stege för att nå materialet. Som exempel nämns Helsingfors Universitetsbibliotek på detta nya sätt att inreda, kallas också sal-bibliotek. Men för att ha så präktiga och stora salar krävs det också större byggnader. Detta ansågs inte ekonomiskt hållbart. Så blicken vändes mot Paris och England. De nybyggda British Museum i London och nationalbiblioteket i Paris blev nya förebilder.
Uppkomsten av Riksarkivet daterar sig tillbaka till 1810, efter att Finland och Sverige skiljdes. Finland fick rättigheterna att åberopa alla handlingar som handlade i någon utsträckning om Finland från de svenska arkiven. År 1810 reste en kommission på fem personer till Sverige för att ta emot handlingar om Finland. I oktober anlände den första samlingen till Åbo som sedan bevarades i Akademihuset . År 1819 flyttades arkivet till Helsingfors Senatsarkiv. Den dyrbaraste delen av samlingen hölls undangömd på vinden.
Reinhold Hausen som var statsarkivarie 1883-1917 uttryckte följande i förhandlingarna 1877;
”Samvetslösa personer som på ett eller annat sätt vetat förskaffa sig tillåtelse till fritt begagnande av arkivets äldre handlingar, fingo nämligen nu ett oväntat gott tillfälle att tillfredsställa ett brottsligt samlingsbegär. Inte nog med att arkivet nu under en följd av år på det mest oförsynta sätt blev berövat tusentals dyrbara handlingar även till de på kvarlämnade räkne egenskaperna tryckta sigillen- ofta högst viktiga och upplysande i genealogiskt hänseende sträckte man sin lystnad. Där inte saxen eller kniven fanns till hands att utskära sigillet, rev man bort detsamma därvid föga bekymrad att en del av förhandlingen fick åtfölja rovet. Och att man såväl i ena som andra avseendet valde just det intressantaste och dyrbaraste faller av sig självt. Det är med djupaste harm forskaren i fosterlandets händer än idag varsnar spåren och luckorna efter denna skändliga plundring.”
Det gamla arkivet var trångt och hade hela 13 000 fot material, i meter blir det 3 962,4, med andra ord nästan 4 kilometer material. Det var så trångt att en del av materialet var tvunget att placeras på golvet. År 1883 erhöll Reinhold Hausen om en framställning över en ny egen byggnad för arkivet. På våren 1886 gav kejsaren Alexander den II tillstånd till att bygga huset med en budget på 800,000 finska mark. Till skillnad från bestämmande av tomt för Ständerhuset var det en självklarhet att Riksarkivet skulle byggas där den står idag. Detta på grund av att Senatshuset och andra offentliga verk ligger nära. Så det bestämdes att det ska byggas vid hörnet av dåtida Freds- och Nikolaigatan, numera känd som hörnet vid Freds- och Snellmansgatan. Det sågs som en fördel att huset byggdes på ett berg då ”byggnaden kommer att resa sig högt över de kringstående och sålunda få ett dominerande läge”.
Salarna planeras så att handlingarna ska vara lättillgängliga men också så att tjänstemannen lätt kan övervaka forskaren. I förhandlingarna visas Paris nationalbibliotek och Stockholms kungliga bibliotek som exempel på byggandet av bibliotekssalarna. De nya utrymmena är försäkrade mot brandfara för att skydda materialet. Material som stål och järn används i byggandet. Vattenposter är placerade med jämna avstånd genom huset för att försäkra att materialet inte skulle skadas om det skulle börja brinna. Man förbjuder rökning och att tända ljus i arkivets utrymmen. I förhandlingarna nämns också hur stor torrhet i luften är lika skadlig för handlingarna som fukt. Väggarna målas också med asbestfärg som på den tiden ansågs att skydda träet och därav vara mindre brandfarlig. Så man kan konstatera att det nya arkivet byggs med materialets bevarande i första och största omtanke.
I Finlands allmänna tidning 13.6.1892 hittar man Alexander III instruktioner och villkor för det kommande Statsarkivet. Här efter följer 22 paragrafer instruktioner och villkor. Några av dessa är:
2 Statsarkivet utgörs av två olika avdelningar,
Arkivtjänstemannen får inte under några villkor lämna forskaren ensam med värdefulla handlingar.
22 villkoret är att om det sker en brand i stadsdelen där arkivet befinner sig, bör arkivtjänstemännen omedelbart infinna sig i arkivet och värna om materialet.
